bibelaventyret.blogg.se

Nu har vi jobbat på förskolan en vecka och fått en liten inblick i hur vår vardag kommer se ut de kommande fyra månaderna. På förskolan går det ca 25 barn i åldrarna 4-5 år. De är hemskt söta och ser nästan ut som små tomtar i sina röda skoluniformer. Dock är det lite (okej mycket) svårt att förstå vad de säger. Vi är ju sedan språkskolan vana vid att folk artikulerar tydligt och upprepar samma fras tre gånger och det gör ju inte direkt barnen... Men för det mesta förstår vi varandra rätt bra ändå. Förskolan slutar för dagen ungefär vid elvatiden och sista stunden dricker vi uji, majsvälling, tillsammans med barnen. Den smakar helt okej, i alla fall så länge som man inte tittar på den grådaskiga sörjan medan man dricker den.

Vi håller också på att öva upp vår förmåga att äta med händerna, något som faktiskt inte är så lätt som man kan tro (hur lyckas småbarn med det egentligen?). Framför allt är det varmt för fingrarna. Men vi lyckades sätta i oss varsin tallrik med ris, kött och sås när vi var på ett möte för församlingens kvinnogrupp. Och i sista stund insåg Matilda att det lilla vita tygstycke som vi fick gå fram och ta emot inte alls var en servett utan en fin present. Så vi vek prydligt ihop dem och låtsades som att vi inte alls tänkt använda dem för att torka av fingrar och mun. Kvinnogruppsmötet avslutades med att alla damer ställde sig i en ring, tog varandras händer och hoppade medan de bad högt allihop. Något sådant hade nog aldrig hänt i Sverige, men det var väldigt kul.

Några fler ormar har vi lyckligtvis inte haft i vårt hus, däremot hade vi igår kväll besök av en padda. Den var dock inte lika ovälkommen som ormarna, även om vi var glada när vi till slut lyckats få ut den. Nu funderar vi mest över hur den lyckats ta sig in. Veckans bedrift är annars att vi – hör och häpna – lyckades dra ur Elisabeths dataladdare ur hennes adapter. I Morogoro skulle Elisabeth nämligen ladda sin dator och försökte då trycka in sladden i adaptern, vilket inte gick till hennes stora förvåning. Laddaren var helt enkelt för stor. Men efter att ha försökt med våld och ännu mera våld lyckades hon till slut trycka in den och ladda sin dator. Det var bara det att … den inte gick att få ut igen. Efter att alla i klassen och några lärare på språkskolan utan framgång försökt dra ut den gav vi helt enkelt upp. Så här i Mpwapwa har vi istället använt Matildas adapter för att ladda en dator, två telefoner och en lampa. Vilket inte är optimalt på ett ställe där strömmen försvinner några eller många timmar varje dygn (och då vill man gärna ha en fulladdad lampa). Men efter att ha kämpat en god stund med svetten rinnande över hela kroppen lyckades vi till slut sära på den ofrivilliga duon. Mission completed!

 

Hälsningar från problemlösarna i Mpwapwa