bibelaventyret.blogg.se

Under veckan på förskolan har vi räknat med barnen, och vi har fått varsin dag då det var vi som höll i lektionen. Pedagogiken här är att barnen ska skrika rätt siffra så högt som möjligt, ungefär, om och om igen medan vi pekar. Det klarade till och med två opedagogiska människor som vi av att genomföra utan större problem. Mission completed!

Eftermiddagarna och kvällarna har vi utfört våra mer eller mindre dagliga sysslor; vi har hämtat in vatten i hinkar, gått till marknaden, varit hos vår sömmerska och hämtat ut lite nya kläder, träffat kvinnogruppen och haft hemgrupp. Bara två ”ovanliga” saker har hänt oss, två kvällar i rad. Fast vi vet inte ens själva om vi vill säga att det är så ovanligt längre. Men vi hade besök – av ormar! Blir ni förvånade? Det blev nog egentligen inte vi heller, förutom när den ena ormen lite försiktigt sådär kryper på Elisabeths fot när vi sitter vid vårt matbord. På Elisabeths reaktion när hon först känner något på sin fot (som hon först dessutom sparkar till, men det kommer tillbaka) och sen ser en svart svans där, så förstår Matilda direkt att vi har en orm under bordet, och bådas fötter flyger snabbare än kvickt upp på stolarna! Sen tar det ett litet tag innan vi hittar ormen (vi hade ingen ström så vi lyser över golvet med våra lampor) och vågar ta oss ut i köket för att utrusta oss med varsin sopkvast, öppna ytterdörren och sen är det numera en ganska så enkel och inövad grej att sopa ut ormen, som faktiskt inte var mycket större än vad de varit tidigare (tack och lov!). När ormen väl kommit utanför dörren tog församlingsassistenten och hennes hjälptjej Upendo över, de anade att vi hade något problem när de såg att vi öppnade ytterdörren så sent (klockan var väl lite över tio på kvällen). När ormen var död kunde vi alla skratta lite åt händelsen (framför allt de andra, som fortfarande tycker att det är lika roligt varje gång vi har en orm på besök) och sen gick vi in och satt med fötterna uppdragna på stolarna resten av kvällen, och lyste noga över varje centimeter av golvytan innan vi gick och lade oss.

Den andra ormen var en mager stackare som Matilda fick syn på precis innan den gömde sig vid vår tvättlina som låg hoprullad på golvet. Då kunde vi knappt se den alls och vi undrade i vårt stilla sinne hur många ormar vi haft här i huset men varit lyckligt ovetandes om. Ormen kom i alla fall fram till slut och vi började sopa den i riktning mot dörren. Elisabeth fick till ett kraftigt soptag och ormen... försvann. Vi trodde båda två att den åkt ut genom dörrspringan under dörren (i all hast hade vi inte hunnit tänka på att faktiskt öppna dörren först), men vi fick inte syn på den någonstans där ute. Vi hittade den inte inne heller för den delen. Vi kände oss inte särskilt lockade av tanken att gå och lägga oss när vi inte visste om vi hade en orm i huset eller ej, men lyckligtvis kom Upendo till vår undsättning. Hon hittade ormen, som hade kommit ut genom dörren och låg alldeles intill husväggen, och hon slog ihjäl den lite snabbt och enkelt.
Natten efter att vi haft en orm under köksbordet hade Matilda mardrömmar om stora ormar med drakfjäll och huggtänder. Vi försöker båda till varje pris undvika att gå upp på toa mitt i natten. Men annars är allt bara bra med oss! :)

Glada hälsningar från Ormjagarna.