Visum och andra svårigheter
Kategori: Tanzania
Den här veckan har varit en lite krångligare vecka än normalt. Det började med att vi skulle fixa nya SIM-kort till våra telefoner så att vi skulle kunna ringa och skicka sms till Sverige (och framför allt till Evalotta), så i tisdags fick vi lov att ställa in våra lektioner under eftermiddagen och så följde en lärare med oss in till Morogoro stad för att hjälpa oss med det. Vi åkte Daladala, alltså buss, i ca 20 minuter och det kostade 2 kr per person. Det är viss skillnad i att åka buss i Sverige och i Tanzania. En buss här nere kan liksom inte vara överfull – det finns alltid plats för minst en till person, oavsett om alla redan sitter i knät på varandra! Det var en spännande upplevelse det här, må vi säga.
Inne i stan gick vi till en telefonbutik och där sa de att våra SIM-kort inte var registrerade än, och att det var därför det inte fungerade att ringa och smsa. Så de började greja med våra telefoner en efter en, och det tog den tid det tog. Med andra ord, det gick inte så snabbt. Men vi väntade snällt och när de var klara med alla telefoner sa de att vi skulle åka hem och vänta lite till, för det kunde ta ett tag innan det fungerade. Vi höll tummarna med insåg när vi kom hem att det inte var ett dugg bättre än tidigare, så nästa dag fick vi åka tillbaka igen (till våra lärares stora förtret) och försöka på nytt. Då verkade dock både lärare och personal vara lite trötta på oss för de sa hela tiden att det visst fungerade som det skulle, och de förstod inte alls problemet med att vi inte kunde ringa och smsa till Sverige (eftersom det funkade, enligt dem). Vi var också trötta på hela grejen och var i butiken alldeles för länge andra gången, utan resultat. Innan vi åkte från stan så gick vi till en annan operatör för att testa och se om det skulle funka bättre med dem, men det verkar inte som det, för det funkar inte än i alla fall. Vi har nu bestämt att vi ska vänta tills vi kommer till Ulf i Dodoma, så får han följa med oss och försöka förklara problemet för dem på swahili (det hjälpte ju inte att vår lärare var med som kunde swahili, eftersom han också var av åsikten att det inte var något problem från början).
Under onsdagens lunchrast kom nästa trevliga överraskning. Migrationsverket var på rektorns kontor och ville kolla våra pass och andra värdehandlingar, för att se så att vi inte var i landet illegalt. Inga problem tänkte vi, och sprang och hämtade våra pass och gick sen i samlad trupp mot kontoret. Med ett leende visade vi våra pass med visumstämpel för människorna från migrationsverket, som då sa att vi har bara turistvisum, vilket innebär att vi inte får jobba, studera eller delta i andra aktiviteter i landet. Oooops, tänkte vi! I panik försöker vi få tag på Ulf, för vi visste inte vad vi ska göra, men han var inte hemma och svarade inte på mobilen. Vi förbannade då att vi inte hade några fungerande telefoner, för detta var en nödsituation då vi hade velat ringa till Evalotta! Men någon av oss kom på snilleblixten att prova att ringa henne via facebook, och vi hade tur för hon svarade (även om hon inte riktigt fattade hur vi lyckades ringa eller hur det fungerande). Men vi fick berättat om situationen med visumen och Evalotta skulle också försöka få tag på Ulf senare, och sen fortsatte vi att prata mer rent allmänt om läget här nere. Hon pratade lite med var och en av oss och så avslutade vi med en bön alla tillsammans. Samtalet tog nästan en timme, och det var skönt att äntligen få prata med Evalotta och berätta hur vi faktiskt har det. Allt är bra med oss, även om vi börjar trötta en aning (okej då, jättemycket!) på traggelhyddorna som vi sitter i varje lektion...
Under tiden som vi stod utanför kontoret och pratade med Evalotta tog människorna från migrationsverket våra pass och gick. Det kändes inte jättebra att låta passen försvinna utom syn- och räckhåll, men eftersom rektorn var närvarande hela tiden så kändes det ändå trovärdigt att de verkligen kom från migrationsverket och att det gick rätt till.
Nästa dag pratade vi med rektorn igen som då ville ha pengar av oss till ett nytt visum (rätt visum den här gången), och det var bara att se glad ut och betala. Han sa även att vi behövde tre stycken passkort till de nya visumen, och eftersom vi inte hade det, så var det bara att ta en tur in till stan igen (tredje turen på tre dagar) men den här gången fick vi skjuts av rektorn. Inne i stan när vi skulle ta passkorten så var det en som tog kort med en vanlig systemkamera och en annan stod bakom oss och höll upp en blå bakgrund. Lite primitivt, men det är Afrika. Så länge de är godkända så brydde vi oss inte så mycket om hur det gick till. Det svåra i hela proceduren var att inte börja skratta när man satt på pallen och skulle bli fotat, medan resten av gruppen på sju personer stod bakom fotografen och kollade på! Sex stycken passkort kostade 20 svenska kronor, ett överkomligt pris.
Under fredagen fyllde vi i visumansökan och lämnade den och passfotona till rektorn, och nu tror vi att allt ska vara fixat och vi hoppas få tillbaka våra pass igen i början av nästa vecka.
Vi hälsar alla en god första advent till imorgon. Här är julstämningen väldigt långt borta, men vi har det bra ändå. Varma kramar!
