bibelaventyret.blogg.se

Vi på Iringa Road har haft en väldigt rolig och händelserik vecka. Om mindre än två veckor är vi tillbaka i Sverige igen, något som just nu känns väldigt tråkigt. Vi trivs verkligen och har haft väldigt kul hade gärna stannat längre. Samtidigt ska det bli roligt att träffa familj och vänner i Sverige igen.

På påsklovet när vi var hemma hos Ulf och målade grinden var det inte bara i målandet som fick vår kreativitet fick flöda. Det var nämligen så att en av Ulfs söner bestämde sig för att lära oss massajsånger. Vi och ett gäng massajer (antalet massajer varierade lite men det var tre som var lite mer stammisar) satt i Ulfs vardagsrum med en jättestor trumma och sjöng och hade det väldigt trevligt.  Vi sjöng både psalmer och egenkompositerade sånger där vi sjöng på både massajspråk och på svenska. Det blev även bestämt att vi skulle sjunga upp massajgudstjänsten som var den följande söndagen. På söndagen sjöng alltså vår lilla ”kör”, som ibland kallas ”Marcus na watu” (det betyder ”Marcus och människor”, gissa vem som bestämde det namnet..), tre sånger. Det var väldigt roligt. Det har i veckan som gått nu även funderats på att vi ska spela in låtarna, så håll utkik efter efter ”Marcus na watu”s första skivsläpp ;)

Vi har som sagt haft en väldigt händelserik vecka. Utöver att vi har varit tillbaka på förskolorna och varit på compassion har vi  varit på stan och shoppat lite, vi har träffat Ulfs söner två gånger, jag (Elvira) har varit på en pikipikiutflykt, Marcus har varit på en av Ulfs söners examen  och så har vi hängt med människorna runt omkring.

I tisdags var det en dag lite utöver det vanliga. Vi hade nämligen bestämt med en kompis att detta var dagen då vi skulle slakta en anka. Vi fyra (vi tre och kompisen) tryckte in oss i bajaji (en trehjulad taxi) för att åka en till marknaden. Väl där gick vi till en del av marknaden där vi aldrig hade varit. Där var det fullt med djur i en massa burar. Innan vi hittade vår anka gick vi förbi burar med en massa olika typer av fåglar, men även burar med kaniner och marsvin. Sen hittade vi vår anka. De knöt ihop vingarna och fötterna på den och sen gick vi iväg med den för att fortsätta med vår inköpslista. Vi gick omkring på marknaden med denna levande ankan och köpte allt vi skulle ha. Sen var det dags att åka hem. Då hoppade vi in i en bajaji med ankan, och då ska vi också nämna att det är trångt att åka fyra personer i en bajaji, en måste sitta i någons knä, att då även sitta där med en anka var en spännande resa. Väl hemma så var det dags att slakta och stycka ankan. Marcus och Amanda var väldigt delaktiga i styckandet av ankan medan jag bara hjälpte till lite grand och tog en massa kort. När styckandet var färdigt och man inte längre kunde se att det hade varit en anka, var det dags att tillaga den. Vår kompis som hjälpte oss håller på och utbildar sig till kock så han var ansvarig för tillagningen. Måltiden bestod av Ugali och friterad anka. Det var otroligt gott.

Prästfamiljen, som bor precis bredvid oss, hade i fredags ett möte för att en släkting till dem ska gifta sig. Detta för att samla in pengar till bröllopet. Det är så man gör för att ha råd med bröllopet. På mötet bjuds det också på mat. Därför har de nu i veckan förberetts en massa mat för mötet. En get och minst 20 kycklingar har slaktats. Vi fick vara med och kolla på och hjälpa till lite grand. Vi fick tex pröva på att fläta tarmar. Sen lyckades jag på något sätt få uppgiften att skala vitlök. Först var det flera kvinnor som satt och skalade vitlök men sen droppade de av en efter en och det slutade med att jag satt ensam kvar med all vitlök. Och det var mycket vitlök.

Vi var även inbjudna till mötet. Det var ett ganska tråkigt möte men det är intressant att se hur det går till här i Tanzania. Och vi fick mat, det var mest därför vi kom.. På vägen hem från det här mötet åkte vi flaket av en bil. Jag och Marcus ställde oss upp längst fram. Det var härligt att stå där och känna vinden i ansiktet. Dock tror jag att det är olagligt för det var en polis som försökte stoppa oss. Då blev vi lite rädda och satte oss ner, men en av afrikanerna sa att det inte skulle finnas några fler poliser och att vi därför kunde ställa oss upp igen så då ställde vi oss upp igen.

Nu ska vi se till att verkligen njuta och ta vara på den sista tiden här. Ha det så bra där hemma!

Kramar från Elvira, Iringa Road

"Marcus na watu"

Jag och några Massajbarn